Danish-Norwegian author Aksel Sandemose called these commandments “the Jante’ Law,” so-named for his protagonist's fictional Danish home-town in the semi-autobiographical novel A Fugitive Crosses His Tracks (orig. pub. 1933; English trans., 1936:77-78). Over the years this ironic credo of elder-dominated communal living has expanded and acquired a special resonance with respect to Swedish cultural self-image. Today in Sweden, the Jante Law occupies a place in the popular imagination as a descriptor of a specifically Scandinavian attitude, a subtly enforced culture of moderation and humility.

Begreppet “riksspelman” har en stor kulturell laddning och ett värde, både inom folkmusiksverige och bland svenska folket i allmänhet. Men just inom folkmusikkretsar markeras den också av en viss ambivalens, som kan ta flera former. Zornjuryn, som delar ut silvermärket ritat av Anders Zorn och därmed rätten att kalla sig riksspelman, står för en gammal tradition av kulturell konservatism bland folkmusikintresserade, som många idag vill komma ifrån. Samtidigt upplever vissa kritiker att spelmän som har erövrat silvermärket tenderar att överge det sociala spelet. Paralleli med detta erfar somliga som spelar upp en viss ovisshet angående viljan att visa sig bättre än andra. Alla dessa osäkerheter kan ses som på något sätt besläktade med Jantelagen. Vissa osäkerheter kan tolkas som en direkt effekt av den—“du skall icke tro att du är förmer än vi.” Andra, särskilt skepsisen mot juryns hierarkisering av äldre spelmansgenerationer och traditioner över yngre, kan ses som en sedvanlig distansering ifrån den—”här skall minsann ingen Jantelag råda.” Men paradoxalt nog kan juryns uppmaning att visa sig duktig också ses som ett uttryck för samma distansering. Zornmärket och Jantelagen går alltså in i varandra, verkar med och emot varandra på flera olika sätt. Jag menar att den kopplingen bygger på att dessa två fenomen båda ger uttryck för en fundamental motsägelse i svensk kulturliv, mellan jämlikhetsidealet å ena sidan och verklighetens hierarkier på den andra. Jantelagen bygger på en ojämn maktstruktur mellan äldre och yngre, och kräver jämlikhet genom att begränsa individens möjlighet att göra sig annorlunda; samtidigt kan den inverteras genom att namnges, i och med att lagen skapades och ofta tas upp som ironisk negativ. Zornmärkesuppspelningarna, likaså, verkar som en arena där debatten alla-kan kontra vissa-kan-faktiskt-bättre får finna liv, tillsammans med flera av folkmusiksveriges andra interna konflikter—mellan tradition och förnyelse, det lokala och det nationella, folkligt och folkligt. Och just att både Zornmärket och Jantelagen ger nödvändig uttrymme åt sådana grunddebatter kan också göra en möjlig förklaring till en annan koppling sinsemellan—att båda har lyckats leva kvar i Sverige så länge och så starkt.