1. Kavli was one of Sweden's most acclaimed and colorful actresses. In 1953, she became one of the country's first female managers when she was appointed managing director of Gothenburg City Theatre. At that point in her career, Kavli already had significant experience from running her own touring company for many years.

2. Schmidt, Lars, Mitt livs teater (Höganäs: Bra böcker, 1995), 83Google Scholar. Schmidt would become Ingrid Bergman's third husband (1958–79).

3. Heed, Sven Åke, “Stadsteatertanken i svensk teater,” in Ny svensk teaterhistoria, ed. Forser, Tomas and Heed, Sven Åke, 3 vols. (Hedemora: Gidlunds, 2007), 3: 195–235Google Scholar. See also Helander, Karin, Teaterns korsväg: Bengt Ekerot och 1950-talet (Stockholm: Carlssons, 2004), 13–9Google Scholar.

4. de Jongh, Nicholas, Politics, Prudery and Perversions: The Censoring of the English Stage 1901–1968 (London: Methuen, 2001), 110–9Google Scholar.

5. Dean, Joan FitzPatrick, “Irish Stage Censorship in the 1950s,” Theatre Survey 42.2 (2001): 137–64, at 143–7Google Scholar.

6. Williams, Tennessee, Katt på hett plåttak, trans. Barthel, Sven, prompt script, Theatre Collections at Gothenburg City Museum, 1955Google Scholar.

7. While Falck was one of the defining personalities at Gothenburg City Theatre during Kavli's time as managing director, their relationship became strained over time and he left to pursue a successful career in television. He won the prestigious Rose d'Or at the Montreux festival in 1962.

8. Williams, Tennessee, Cat on a Hot Tin Roof, in The Theatre of Tennessee Williams, 8 vols. (1955; reprint, New York: New Directions, 1971), 3: 1–216, at 15–6Google Scholar.

9. “Blandning av ruttnande förgångenhet och skrällig modernism.” Ulvenstam, Lars, “Flicka på hett plåttak,” Vecko-Journalen 40 (1955): 28–30, at 29Google Scholar; all translations from Swedish are my own. Most Swedish theatre critics of the 1950s had a background in literature studies, and in addition to describing and evaluating the merits of a theatrical performance, they also carefully analyzed and contextualized the drama text itself.

10. Williams, 86.

11. Murphy, Brenda, Tennessee Williams and Elia Kazan: A Collaboration in the Theatre (Cambridge: Cambridge University Press, 1992), 108–13Google Scholar.

12. “En konventionell reproduktion, inte något djärvt medskapande.” Gösta Andrén, “Katt på hett plåttak,” Ny Tid, 3 September 1955, 2.

13. “Överlastat realistiska scenbild.” Strömberg, Martin, “Katt på hett plåttak,” Stockholms-Tidningen, 3 September 1955, 4Google Scholar.

14. “Hemvarma och färgranna scenbild skapat en vacker och värdig inramning.” Esser, Alex, “Säsongstarten blev ett furioso,” Arbetarposten, 3 September 1955Google Scholar.

15. “En trovärdig sydstatsbild.” Åke Perlström, “Katt på hett plåttak,” Göteborgs-Posten, 3 September 1955, 2.

16. Falck, Åke, “Hungrig på människor,” Teatern 23.2 (1956): 4–5, at 5Google Scholar.

17. The postwar generation of actors was often trained in the Stanislavsky tradition; his works were translated into Swedish beginning in 1944. In Sweden, psychological realism and the demand for complete identification with the character became the dominant aesthetic expression for actors, even though this style also came under attack by continental European influences. See Helander.

18. Devlin, Albert J., “Writing in ‘A Place of Stone’: Cat on a Hot Tin Roof,” in The Cambridge Companion to Tennessee Williams, ed. Roudané, Matthew C. (Cambridge: Cambridge University Press, 1997), 95–113, at 103CrossRefGoogle Scholar.

19. “Den heta, komprimerade atmosfären över detta landskap där luften dallrar över otillfredsställelsen och där Lustan brinner utan att finna den Villige att släcka den. Tennessee Williams skuggar med handen för ögonen och betraktar Otuktens präriebrand där den härjar över Söderns plantager, då och då slängande in en fackla i gårdar som den sveper förbi.” Björkman, Carl, “Segrande katta: Tennessee Williams' göteborgspremiär,” Vecko-Journalen 37 (1955): 10–1, at 10Google Scholar.

20. Over time, Broström established herself as one of the country's finest Williams interpreters. In 1959 she accepted the challenge of portraying the character of Alexandra Del Lago in Sweet Bird of Youth at the Vasa Theatre in Stockholm (dir. Per Gerhard), and in 1967 she directed a film version of The Glass Menagerie for Sveriges Television, the Swedish national network.

21. “Omedelbar seger.” Jerker Thorén, “Tennessee Williams-premiären,” Göteborgs-Tidningen, 3 September 1955, 2.

22. “Ett autentiskt liv.” Perlström, “Katt på hett plåttak,” 2.

23. “En rikt nyanserad skala . . . en styrka och en spänst i både stämmans och mimikens uttryck.” Tord Baeckström, “Tennessee Williams på Stadsteatern,” Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 3 September 1955.

24. “En verkligt rasren katta.” Björkman, 11.

25. “En intensitet och en kroppslig attraktivitet.” Andrén, 2.

26. “Broström fick visa sin sinnesförvirrande skönhet och sitt rena och starka temperament.” Harrie, Ivar, “Göteborgs stadsteater började med seger,” Expressen, 3 September 1955, 4Google Scholar.

27. “Varit i sydstaterna och upplevat deras familjestolthet, deras speciella klassanda, en societet som inte finns någon annanstans i världen.” Quoted in Siwertz, Margit, “Scenglimtar,” Svenska Dagbladet, 2 October 1955, 10Google Scholar.

28. “Kongenialt återge amerikansk mentalitet” and “Jag visste inte att jag skrivit en så bra roll.” Quoted in Siwertz, 10. True to his habit of contradictory statements, in a letter dated 4 September 1955, Williams confided to his friend Maria St. Just that the production “was done so badly I could hardly sit through it.” Quoted in Just, Maria St., ed., Five O'Clock Angel: Letters of Tennessee Williams to Maria St. Just, 1948–1982 (New York: Alfred A. Knopf, 1990), 127Google Scholar.

29. Murphy, Tennessee Williams and Elia Kazan, 115–6.

30. Hammar, Britta and Rasmussen, Pernilla, Underkläder: En kulturhistoria (Stockholm: Signum, 2008), 108–10Google Scholar.

31. Steele, Valerie, “The Corset: Fashion and Eroticism,” Fashion Theory: The Journal of Dress, Body & Culture 3.4 (1999): 449–73, at 451CrossRefGoogle Scholar.

32. An early Williams scholar who was particularly outraged at the playwright's daring representations of sexuality was Signi Falk. She dismissively called Williams “the sex authority of the contemporary stage”; Falk, Signi Lenea, Tennessee Williams (New York: Twayne, 1961), 187Google Scholar.

33. “Han kommer från duschen, hon byter klänning. Det är inledningsscenen. Tennessee Williams' grepp är att vi strax ska få detta människopar naket, deras kroppar får spela med och tala ut. De skall vara mycket sköna att se på, klassiskt sköna: han liknar en grekisk idrottsman, hon liknar Afrodite—och en katta.” Harrie, 4.

34. Williams, 23.

35. Elg, Hilding, “Europapremiär god början för Göteborgs stadsteater,” Borås Tidning, 3 September 1955, 6Google Scholar; Lindstam, Carl Sigfrid, “Spelöppning i Göteborg,” Sydsvenska Dagbladet, 9 September 1955, 9Google Scholar.

36. “Bricks hustru spelar större delen av första akten i mycket naket skick—i New York bar motsvarande skådespelerska hela tiden underklänning vilket borde vara en anledning till besinning inför vissa tendenser i modern svensk teater. Det kommer en fläkt av sensation i föreställningen, som den säkerligen mått bättre av att slippa.” Perlström, Åke, “Tennessee Williams' bästa fick entusiastiskt mottagande,” Scen och salon 10 (1955): 8, at 8Google Scholar.

37. “Material till fortsatt diskussion om den svenska djärvheten och om den svenska uppfattningen av vad som är ‘amerikanskt.’” “Djärv scen i Göteborg och New York,” Göteborgs-Posten, 25 September 1955, 5.

38. “Hur nära verkligheten vågar modern svensk teater gå? På Karin Kavlis stadsteater i Göteborg går man inte som katten kring het gröt kring sexualiteten och därför har ‘Katt på hett plåttak’—med Gunnel Broström i huvudrollen i Åke Falcks regi—blivit pjäsen som alla talar om just nu.” Mossner, Mons and Nilsson, Lennart, “Hur långt kan teatern gå?” Se 42 (1955): 36–7Google Scholar, at 36.

39. Ibid., 37. Original quote in Williams, 48–9.

40. Ibid., 36. Original quote in Williams, 58.

41. Nilsson later became famous for his work for Life magazine and his movies for National Geographic. It was Nilsson who created the iconic first images of fetuses published in the book A Child Is Born (1965) and the first visual documentation of the HIV virus.

42. “Så vidunderligt fula tyvärr att de är ett enda nödrop om ökat statsanslag till teatern”; “Slingrande ovanpå dubbelsängen i ett rörelseschema som skulle hedra vilken sexualhandbok som helst tigger hon om en natt som ingen normal man skulle neka henne”; and “katten på hett plåttak är fin i sängen.” Mossner and Nilsson, 36.

43. Savran, David, Communists, Cowboys, and Queers: The Politics of Masculinity in the Work of Arthur Miller and Tennessee Williams (Minneapolis: University of Minnesota Press, 1992), 124Google Scholar.

44. For a discussion of the play's relationship to Williams's short story “Three Players of a Summer Game” (1952), which ends with Maggie triumphantly driving her injured and unfaithful husband Brick around town in a convertible, see Murphy, Brenda, “Brick Pollitt Agonistes: The Game in ‘Three Players of a Summer Game’ and Cat on a Hot Tin Roof,” Southern Quarterly 38.1 (1999): 36–44Google Scholar; Bak, John S., Homo Americanus: Ernest Hemingway, Tennessee Williams, and Queer Masculinities (Madison, NJ: Fairleigh Dickinson University Press [Cranbury, NJ: Associated University Presses], 2010), 130–59Google Scholar.

45. Williams, 30.

46. Savran, 124; Savran's emphasis.

47. “Jag ångrar mig verkligen att vi spelade Tennessee Williams Katt på hett plåttak. Det var en utmärkt väl skriven pjäs. Men det var ett i ordets djupare bemärkelse verkligt omoraliskt stycke. Jag sade asch, nej, usch, fy till mig själv då jag läste pjäsen, om den försupne som förförs och får en spritflaska i present. Men vi spelade den. Och den blev publiksuccé. Senare träffade jag en teaterchef i Wien som tackat nej till pjäsen av samma skäl som dem jag känt. Sedan dess ångrar jag mig att jag inte sade fy och nej med mera kraft.” Quoted in Bengt Abrahamsson, “Katt på hett plåttak samvetstagg för Kavli,” GT, 1 May 1962.

48. “Sådana hardboiled pjäser får amerikanarna behålla för sig själva.” Quoted in Torsten Petre, “Nu är Karin Kavli på krigsstigen igen!” Aftonbladet, 31 May 1962, 35.

49. Gulddal, Jesper, “That Most Hateful Land: Romanticism and the Birth of Modern Anti-Americanism,” Journal of European Studies 49.4 (2009): 419–54, at 421CrossRefGoogle Scholar; Gulddal's emphasis.

50. Brown, Joe David, “Sin & Sweden,” Time, 25 April 1955, 29, at 29Google Scholar.

51. Hale, Frederick, “Time for Sex in Sweden: Enhancing the Myth of the ‘Swedish Sin’ in the 1950s,” Scandinavian Studies 75.3 (2003): 351–74Google Scholar.

52. Lena Lennerhed, “Frihet att njuta: Sexualdebatten i Sverige på 1960-talet” (Ph.D. diss., Stockholm University, 1994), 89–98.

53. Hale, “Time for Sex in Sweden,” 353.

54. Duncan, Paul and Wanselius, Bengt, eds., Regi Bergman (Stockholm: Max Ström, 2008), 142Google Scholar.

55. Palmer, R. Barton, “Hollywood in Crisis: Tennessee Williams and the Evolution of the Adult Film,” in Cambridge Companion to Tennessee Williams, ed. Roudané, , 204–31Google Scholar.

56. As a cultural stereotype and powerful selling tool, the concept of “Swedish Sin” survived for many decades, not least through Roland Huntford's book The New Totalitarians, which portrayed Sweden as a sexually immoral country and the welfare state as an oppressive institution. See Hale, Frederick, “Brave New World in Sweden? Roland Huntford's The New Totalitarians,” Scandinavian Studies 78.2 (2006): 167–90Google Scholar. In addition, a considerable number of movies, among them Vilgot Sjöman's I Am Curious (Jag är nyfiken) series from the late 1960s and Torgny Wickman's notorious educational film Language of Love (Ur kärlekens språk) from 1969 also fed into the same stereotype. In the 1960s, the “Swedish Sin” was also linked to a national debate on how to halt the spread of pornographic material that used Swedishness (i.e., pseudo-Swedish girls with insatiable sexual appetites) as a marketing tool to increase sales. See Arnberg, Klara, “Synd på export: 1960-talets pornografiska press och den svenska synden,” Historisk tidskrift 129.3 (2009): 467–86Google Scholar.

57. Collen, Jon, “The Most Daring Experiment in the World,” Daily Sketch (London), 19 September 1955, 4Google Scholar.

58. “Äktenskapsbrott respektabelt: Svenskarna utan moral,” Göteborgs-Tidningen, 19 September 1955, 1 and 5.

59. Cowley, Elizabeth, “Sex Revolution Staggers World,” Reveille (London), 22 July 1955, 3Google Scholar. For an overview of the sensationalist responses of the British press to welfare and sexual politics in Sweden, see Hale, Frederick, “British Observers of the Swedish Welfare State, 1932–1970,” Scandinavian Studies 81.4 (2009): 501–28Google Scholar.

60. “Den sexuella lösaktigheten är katastrofal för Sverige,” Göteborgs-Posten, 4 September 1955, 7.

61. “Svenskor likställs med nordafrikaner på hotellen i Paris,” Göteborgs-Posten, 25 September 1955, 1 and 22.

62. Letters to the editor: “Herr Redaktör: Den svenska omoralen,” Göteborgs-Posten, 26 September 1955; and “Herr Redaktör: Den svenska omoralen,” Göteborgs-Posten, 2 October 1955.

63. Williams, 167–8; Murphy, Tennessee Williams and Elia Kazan, 98–103.

64. “Amerikanskt optimistisk.” Andrén, 2.

65. “Påträngande happy end, tvärsäker som en slutledning i amerikansk populärpsykologi.” Per Erik Wahlund, “Sydstatspjäs i Göteborg,” Svenska Dagbladet, 3 September 1955, 5.

66. “Låt oss inte säga förljugenhet, men låt oss säga Broadway. Den heterosexuella lycka som stycket rinner ut i, har verkligen avsevärt mycket mindre brand än det som berättas om möjligheten till en homosexuell olycka.” Falck, 5. In order to keep up the pace and dramatic tension, Falck decided to present the play without an intermission (except on opening night).

67. For a study of Williams's aesthetics of the closet, see Winchell, Savran; Mark Royden, “Come Back to the Locker Room Ag'n, Brick Honey!” Mississippi Quarterly 48.4 (1995): 701–12Google Scholar; Shackelford, Dean, “The Truth That Must Be Told: Gay Subjectivity, Homophobia, and Social History in Cat on a Hot Tin Roof,” Tennessee Williams Annual Review 1 (1998): 103–18Google Scholar; Paller, Michael, Gentlemen Callers: Tennessee Williams, Homosexuality, and Mid-Twentieth-Century Drama (New York: Palgrave Macmillan, 2005)CrossRefGoogle Scholar; Arrell, Douglas, “Homosexual Panic in Cat on a Hot Tin Roof,” Modern Drama 51.1 (2008): 60–72CrossRefGoogle Scholar; and Bak, Homo Americanus.

68. Gindt, Dirk, “Torn between the ‘Swedish Sin’ and ‘Homosexual Freemasonry’: Tennessee Williams, Sexual Morals and the Closet in 1950's Sweden,” Tennessee Williams Annual Review 11 (2010): 19–39Google Scholar.

69. “Det är besynnerligt att iaktta hur homosexualitet på senare år blivit ett debattämne i amerikansk skönlitteratur och dramatik.” Schein, Harry, “Katt på hett plåttak,” Bonniers Litterära Magasin 8 (1955): 659–60Google Scholar.

70. “Penninghungern får alltså sista ordet . . . en moralisk lektion som möjligtvis kan tillfredsställa en cynisk kapitalistisk åskådning men knappast går i åskådare på denna sida Atlanten. Också teckningen av den homosexuella problematiken var uppenbarligen tänkt att kunna tilltala också den mest fördomsproppade åskådare ur amerikansk medelklass.” Kurt Aspelin, “Upptakt på gott och ont,” Ny Dag, 23 September 1955, 2.

71. “Drabbats av tyskt grundliga neuroser av amerikansk modell.” Florén, Uno, “Det hettar kring Herman,” IDUN 41 (1955): 14–5 and 46, at 15Google Scholar.

72. “Homosexualitet (som efter Kinseyrapporten blivit ett så omtyckt ämne i USA), kvinnlig erotisk otillfredsställdhet (ett fenomen som förr var tabustämplat men vars tillvaro under efterkrigstidens jordskred gått upp för puritanismens ättlingar och numera ventileras å det öppnaste).” Allan Bergstrand, “Katten på plåttaket,” Arbetet, 20 October 1956, 5.

73. Lennerhed, 54–60.

74. Rydström, Jens, “Sweden 1864–1978: Beasts and Beauties,” in Criminally Queer: Homosexuality and Criminal Law in Scandinavia 1842–1999, ed. Rydström, Jens and Mustola, Kati (Amsterdam: Aksant, 2007), 183–213CrossRefGoogle Scholar; see also Söderström, Göran, “Kejne- och Haijbyaffärerna,” in Homo i Folkhemmet: Homo- och bisexuella i Sverige 1950–2000, ed. Andreasson, Martin (Gothenburg: Anamma, 2000), 92–117Google Scholar.

75. Foucault, Michel, The History of Sexuality, vol. 1, The Will to Knowledge, trans. Hurley, Robert (1976; reprint, Harmondsworth: Penguin, 1990), 18Google Scholar.

76. Ibid., 71.

77. To put this statement in context: By Christmas 1955, Gothenburg City Theatre had already sold fifty thousands tickets to Cat, and within the next eighteen months, Swedish audiences were treated to three other productions of the play in Uppsala, Malmö, and Stockholm, in addition to another one by the national touring company Riksteatern.

78. Falb, Lewis W., American Drama in Paris, 1945–1970: A Study of Its Critical Reception (Chapel Hill: University of North Carolina Press, 1972), 24–36Google Scholar; Kolin, Philip C., A Streetcar Named Desire, Plays in Production series (Cambridge: Cambridge University Press, 2000), 70–6Google Scholar.