Det var en omtumlande upplevelse för den unge Halldór Laxness (1902–1998) när han en dag i november 1919 råkade få Inferno i sin hand, en bok som inte liknade någon han tidigare sett. Sedan följde ett årtionde av “Strindbergbesættelse” som kulminerade med att han skrev “i grund och botten samma roman som Strindberg i Inferno” (Laxness 1980:234): Vefarinn mikli frá Kasmír (’Den store vävaren från Kashmir’). Även om han därefter övergav den personliga problematiken för den breda epiken, skulle han ständigt upprepa att mötet med Strindberg hade “mærket mig for livet”. Men frågan är hur?

Citatet ovan är från inledningen till Halldór Guðmundssons Laxness-biografi och det hade med några lätta retuscher kunnat handla om Strindberg; inte minst torde förmågan att få omgivningen att göra ens egna mål till sina vara en av förutsättningarna för stora konstnärskap. Många likheter mellan Strindberg och Laxness hör sålunda till rollen som “stor författare”, som att de båda var mycket produktiva och förnyade sina respektive skriftspråk, liksom att de var omstridda i samtiden och idag åtnjuter bestående berömmelse framförallt i sina hemländer.

Det tycks som att kanoniserade författarskap – från Dante och Shakespeare framåt – framträder i övergången från ett traditionellt jordbrukssamhälle till ett modernt urbant. Detta passar väl in på Strindberg som föddes i ett fattigt, perifert och halvfeodalt land vilket när han dog utvecklats till en ledande industrination, och där hans hemstad Stockholm under “telefonernas ståltrådsgardiner” hade mer än tredubblat sin befolkning.