August Strindbergs relativt oansenliga lyriska produktion har aldrig väckt lika mycket intresse som hans prosa och dramatik. Den är knappt omtalad i hemlandet och så gott som okänd utanför Sverige. Att det bland August Strindbergs dikter finns texter och textstycken som i några avseenden påminner om litaniabönen har jag konstaterat i samband med forskningsprojektet Litanic Verse in the Culture of European Regions där jag ansvarade för den svenska litteraturen. Syftet med projektet var att identifiera dikter med både religiöst och världsligt innehåll som med hänsyn till typiska kompositions- och rytmiseringsgrepp kunde härledas till litanian, dvs. en responsorisk förbön med sekvenser av anrop och suppliker som förekom redan i forntida och antika kulturer, men som idag associeras först och främst med kristendomen.

Den presentation av mina forskningsrön med avseende på Strindberg som följer nedan inbegriper en analys av tre dikter där litaniainfluenser tydligast kan spåras, dvs. “Solnedgången på havet”, “Sömngångarnätter på vakna dagar. Fjärde natten” och “Laokoon II”. Mitt resonemang bygger på Witold Sadowskis (2011) forskning om litanians rötter, dess evolution och genrens formella kännetecken. Jag hänvisar till hans koncept med tre samspelande komponenter (i Sadowskis typologi “gener”) som tillsammans skapar litanians föreställningsvärld: den ekteniska genen, den polyonimiska genen och den chairetismiska genen. Dessa är sprungna ur olika kult- och bönetraditioner och kommer till uttryck genom tillhörande böneformler och stilistiska grepp. Analysen görs mot bakgrund av reflexioner över den religiösa litanians status i Sverige och användningen av ordet “litania” i Strindbergs författarskap.

En urgammal genre

Utan att ifrågasätta litanians särskilda plats inom den kristna traditionen förklarar den polske litteraturvetaren Witold Sadowski att den under sin utveckling har hämtat inspiration ur ännu äldre trosföreställningar. Därom vittnar både litanians uppbyggnad och de stilistiska drag som oftast används i den. Bönens responsoriska och meliska karaktär leder tankarna till magiska riter, vars deltagare både sjöng och dansade under prästens eller schamanens ledning. Den stora koncentrationen av upprepningar och parallellismer tyder på nära släktskap med urgamla besvärjelser (Sadowski 2011:54 ff.).

De tre gener som utmärker litanians sammansatta och mångdimensionella natur kallar Sadowski för ektenisk, polyonimisk och chairetismisk.